Från åtminstone 1200-talet har det, i likhet med Finland, funnits en svensktalande befolkning längs Estlands västkust och in i Finska viken samt på Runö i Rigabukten. Svenskarna omtalas i Hapsals stadslag från 1294. Det är inte helt klarlagt varifrån alla kom, men en del kom via det svensktalande Finland. En teori är att en överflyttning gjordes av en hel by på norra Öland till Ormsö runt 1206. Den svensktalande befolkningen har sannolikt aldrig överstigit 12 000 personer, men de juridiskt avgränsade svenskområdena bidrog till att språket och kulturen bevarades genom århundraden. Karta med Estlands svenskbygder.
Estlandssvenskarna, som kallade sig själva för aibofolke, utmärkte sig genom kollektiva privilegiebrev för sina landområden som reglerade böndernas avgifter och deras status som fria. På så sätt lyckades de till skillnad från den estniska befolkningen undvika livegenskap. För den här kustnära befolkningen var fiske, säljakt, sjöfart och handel viktiga inslag. Omkring sekelskiftet 1800/1900 började större fraktbåtar byggas och det såldes potatis och timmer i Helsingfors, Stockholm och Riga. På hemvägen for fartygen ofta förbi Burgsvik på Gotland för att hämta slipsten. Extrainkomsterna från handeln var viktiga och bidrog så småningom till att estlandssvenskarna kunde friköpa sina gårdar i svenskbygderna.
Under perioden av Estlands självständighet 1918-1940 fick även den svensktalande befolkningen det bättre ställt; det startades bland annat en lantbruksskola i Birkas på Nuckö och senare ett svenskt gymnasium i Hapsal.
En förening som skulle komma att betyda väldigt mycket för estlandssvenskarna är Svenska Odlingens Vänner (odling i betydelsen kultur). Föreningen startade 1909 på Nuckö för hela den svensktalande minoriteten. Med stöd från Sverige och Finland byggdes det upp bibliotek, skolor och idrotts- och kulturaktiviteter. Tidningen Kustbon började ges ut 1918. Föreningen bytte namn år 2000 till Estlandssvenskarnas kulturförening SOV och är fortfarande aktiv, liksom Kustbon.
Dialekterna och naturen
De estlandssvenska dialekterna tillhör till skillnad från gutamålet och gotländskan östsvenska mål. Gotländskan och estlandsvenskan har däremot andra likheter som kommer av att äldre språkfenomen som genusformer och diftonger har bevarats (stain = sten). Även vissa vanliga ord är gemensamma, till exempel motsvaras släke, det gotländska ordet för tång (sjögräs) av hläke på ormsösvenska.
Även naturen och landskapet påminner mycket om varandra vilket också formade livet och kulturen. Estland och Gotland ligger på samma kalkstensstråk som går tvärs över Östersjön. Naturen präglas av tallar, enar och man hittar både salmbär, bandtunar (gärdesgårdar), kalkstensvita grusvägar och strandängar med orkidéarter. Kalkbränning och säljakt har traditionellt till exempel också varit viktiga inkomstkällor för både estlandssvenskar och gotlänningar.
Gotlänningar kom till Estland enligt Gutasagan
”Åislar säga, att deras förfäder stamma från Gotland” står det att läsa i Gotländsk Ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar. Åislar (oislar) är ordet för öselbo på gutamål som kom att användas för personer från Estland generellt. Aistland (Estland) och Dagaiþi (Dagö) nämns i Gutasagan som första anhalt för den tredje- del av Gotlands befolkning som får lämna ön till följd av överbefolkning. Ösel har inte haft en officiellt svensktalande befolkning på länge, men på 1400-talet ska öselsvenskar födda på Gotland ha omtalats i samband med en arvsuppgörelse och det finns belagt i skrift att gudstjänster fortfarande hölls på svenska 1727 på Ösels södra halvö Svorbe. Sastrom i Matsalviken (dagens Saastna) var en svensk församling vars Sankt Olofskapell var ett votivkapell dit gutarna sägs ha vallfärdat före reformationen.
När kom estlandssvenskarna till Gotland och varför?
I modern tid har det gått tre vågor av inflyttningar från Estland till Gotland.
På 1800-talet flydde yngre män som ville slippa den långa militärtjänsten i tsarens armé. Den kanske idag mest kända av dem är Anders Söderlund från Nuckö vars mausoleum på Gotska Sandön står kvar och där boningshuset på Gamla gården alltjämt kallas Madame Söderlunds stuga.
Den andra vågen kom på 1920- och 30-talen då många, mest kvinnor, tog tjänst som tjänarinnor, pigor och drängar på de gotländska gårdarna som hade brist på arbetskraft. En prästfru född på Hemmungs i Hablingbo, Agnes Klasson f. Welin, bodde på Ormsö i Estland 1923-1929. Hon började förmedla kontakter med Gotland, vilket blev ett fenomen som rullade på fram till andra världskriget och även spred sig till andra svenskbygder. Sven Hjalmar Lundberg, innehavare av Norrbys bokhandel och estnisk vicekonsul på Gotland under mellankrigstiden, var också engagerad i utbytet mellan Gotland och Estlands svenskbygder. Många av estlandssvenskarna som kom till Gotland under den här perioden blev kvar och bildade familj.
Den tredje vågen ägde rum under andra världskriget. På 1940-talet kom många flyktingar från Baltikum. Av dessa var cirka 8 000 estlandssvenskar varav många kom med organiserade transporter till Sverige. Omkring 60 estlandssvenskar kom med egna båtar direkt till Gotland från svenskbygderna. Ytterligare minst 400 estlandssvenskar slussades vidare till anhöriga och bekanta på Gotland efter ankomst till Sverige. Många av de i arbetsför ålder som kommit som flyktingar flyttade vidare till fastlandet efter krigsslutet.
Är svenskbybor och estlandssvenskar samma sak?
Svenskbyborna är ättlingar till svensktalande bönder som förflyttades från Dagö till södra Ukraina 1781-82. Socknen Röicks på norra Dagö tömdes då på de flesta svenskar. I den intilliggande helt svenska byn Kärrdal, vilket idag är Dagös huvudort Kärdla, bodde omkring 300 svensktalande kvar fram till 1810 då även de sades upp från sina gårdar och omkring 200 av dem flyttade över till Ormsö. När svenskbyborna gavs möjlighet att flytta från Gammalsvenskby i Ukraina till Sverige 1929 hamnade majoriteten på Gotland. Det betyder att ormsöättlingarna och svenskbyättlingarna på Gotland kan ha gemensamma rötter genom ursprunget på Dagö. Det finns berättat hur Dagö- och Ormsöättlingarna som möttes på Gotland under 1930-talet både försökte hjälpa varandra och uppskattade att få kommunicera med varandra på sin egen dialekt.
